-= Föräldrarnas Hörna! =-

[Fren]

Hur mycket jag än älskar Felix och hur kul det än är att jämt leka med honom så måste jag ändå säga:

FAN VAD SKÖNT DET ÄR MED BOLLIBOMPA!!!! A moment of peace. Nu kan jag laga mat

(vi snackar mer om det här med dataspel sen efter chorizo med mos)

[Torak|]

haha.. fren måste säga att dina blirde e lite grymma asså specielt de 3:dje kortet tihi va jag log när jag såg de

[Dimensionx]

Är det pappa som har lärt han det där på 3:dje kortet??

[Bruno]

serp, jag tror Moa har en karriär som fotomodell när hon blir äldre,, hon e ju über söt ju .. E din fru modell oxå lr?

[[gobbe]karlos]

Jag har inga egna barn, men smälter sekunden jag ser en leende liten knodd. Folk ger mig verkligen konstiga blickar när jag börjar prata med en vilt främmande 1-åring på bussen, men de är ju så darn söta och intressanta. Jag blev morbror förra året och måste säga att den flickan är det som ger mig mest energi och glädje i motgång och svacka. Det räcker att jag tittar på ett kort (av 10000) på henne så blir jag genast upprymd och på bra humör. Notera här att detta är min systers barn, undrar hur jag skall hantera fader-rollen utan att börja gråta vareviga dag?

Skämt och sido, jag är såå avundsjuk på er farsor.. Ni har världens finaste ungar!

Btw Peter, får jag chansen till ett nytt filosofiskt utbyte med Fellan på DK? Det var störtgivande förra gången.

[Fren]

[Jol-Bo]

Inatt (dag/natt whatever) så drömde jag faktiskt att jag hade en son som låg o sov på min mage. Var en sån där dröm som man blir alldeles varm och upprymd av och som faktiskt ger en liten inblick i hur det egentligen känns, helt fantastiskt... Lite synd bara att jag som inte ens kan sköta om mig själv aldrig skulle kunna ge ett barn en god uppväxt... Oh btw, sen kom en mycket ond katt och försökte anfalla oss som jag sparkade i huvudet. I drömmen alltså...

[CrazyDiamond]

Hej på er farsor!

Även om jag själv inte har några barn ännu så tycker jag att den här topicsen var givande och intressant att läsa, och för att få bidra med något så skickar jag här en länk till DN's insida. Som idag (7/3) handlar om hur pappor upplever det här med födslar och att vara pappa.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531

Shine on you......
CD

[mik-all]

lite erfarenheter!

Bastian: Under de fem åren han nu levt har han faktiskt varit ganska lugn. Dock händer ju såna där saker som man nästan sätter hjärtat i halsgropen av. Tex den ggn när han precis lärt sig gå och vi var hemma hos svärföräldrarna och någon i sällskapet glömt stänga grinden till trappan ner i källaren. BRAAAAAAAK sa det **panik-tystnad** sen jordens gallskrik. Lyckligtvis hände inget men satan i havet vad skraj man blir.

En annan gång hade Basse vält ner ett glas från tv-bordet. Pappa-Micke damsög i säkert 45 minuter för att inget glas skulle finnas kvar. Senare på kvällen kryper den lille skiten omkring på golvet som vanligt bara det att jag tyckte han tugga på ngt. Jag böjer mig helt sonika fram för att kolla vad han har i munnen bara för att upptäcka ymnigt rinnande blod från munnen. Då blev det panikslaget kan jag säga... även det gick bra!

Fabian: Han har ännu inte hunnit göra så mkt eftersom han i princip har lärt sig att gå. Men lik förbenat har han hunnit med lite grejs han oxå. Trillat ner från barnstolen i köket, hittat storebrorsans sax o gått med den i munnen och lite till.

Sen är ju barnen bara SÅÅÅ goa när språket börjar utformas. Basse är i svära-allt-jag-kan-för-att-reta-pappa/mamma-åldern nu och i bland är det bara för sött alltså.
"ååhh Pappa! Fabian har bajsat så in i hevlete"
"åh herregud vad skitnödig jag är"

sen när basse är arg får man ofta höra: "nu är jag inte på humör med dej"

[Fren]

SKitbra Diamond!
Jag läste om Sven Wolter och hur han har 5 barn med 4 olika kvinnor. Hur ont har har efter att ha lämnat sina barns mödrar.

Jag sitter själv i en liknande situation då jag och mitt barns mamma har "gjort slut".
Vi är fortfarand sambos och Felix bor såklart med oss båda, samtidigt.
Men saknanden av henne är ofattbart stor. Jag vet ju att när vi väl hittar varsin lägenhet kommer jag bara få träffa henne nån gång i veckan och då vid överlämnandet av sonen. Men vad än värre är; jag kommer bara få vara pappa på halvtid.
Varje gång jag tänker på det känns det som... tja, svårt att beskriva, men jag får panik.
Jag har vid olika tillfällen varit borta från Felix en kortare tid, tex under roskildefestivalen i somras, jag bodde hos min syrra i 2 veckor och var så borta från min son halva tiden.
Det är sjukt! Visst kan man känna att det är skönt att vara ensam och ifred ibland, men inte tvingas vara det.
En kvinna kan man komma över. Alla har gjort det och alla kommer göra det. Alla vet att det smärtar men att skiljas från sitt eget barn...

Jag lever nu på hoppet om att hon ska få den tid av ensamhet hon behöver och sedan kommer tillbaka efter att ha insett att det är det absolut bästa för barnet, men möjligheten att hon hittar en ny är förstås överhängande.
Så hon hittar en ny kille som blir Felix's styvfarsa? Jag har mycket svårt att se framför mig Felix kalla en annan man 'pappa'. Inte för att det inte kan hända utan för att det skulle kännas som en kniv i hjärtat. Det gör för ont att tänka på. Det fyller mig med hat mot alla killar hon träffar. INGEN ska eller KAN ta över min roll som Felix farsa precis som INGEN ny flickvän till mig kommer att kunna ta över rollen som mamma.
Det låter kanske otroligt egoistiskt och det kanske det är, men jag älskar Felix mamma lika mycket som jag älskar felix själv. Är det det då själviskt av mig att vilja att felix lever och växer upp med sina riktiga föräldrar?
Visst, ett par kan ha sina problem och våra tänker jag inte diskutera. De flesta här vet redan att datorn och CS är en stor bov i dramat men som jag sagt tidigare så kommer allt detta försvinna för mig om hon beslutar sig att komma tillbaka.
Min situation är något jag aldrig skulle önska en annan människa.

Nu har jag kanske babblat på osammanhängande men jag skriver samtidigt som jag tänker.
Jag tycker man ska diskutera alla sidor av hur det kan vara att vara farsa.

Mitt råd till er som är föräldrar: Märker ni att det börjar knaka i förhållandet så försök FÖR GUDS SKULL reda ut det innan det är försent. För er egen men framförallt för barnets skull

[mik-all]

[Fren]

Äääähh... får väl väga jämnt med lite mysiga saker.

Anekdot 1.
Jag och Urethra sitter och tittar på "The worst CS-movie ever".
Felix ska sova sen länge men blåvägrar. "Vill du sitta i mitt knä då" "aa"
Vi glor på denna filk som i slutet visar en T som plantar bomben som tickar ner mot bang. Filmen i sig har varit lika usel som titeln varnar om så jag och urre väntar omss ingen märkvärdigt.
Bomben tickar ner till till noll och itället för den sedvanliga explosionen har de klippt in den därna klassiska atombombssprängningen i havet under... ja, för länge sen iaf.
Muller och brak säger det och jag och urre fnissar lite. Felix däremot börjar asgarva.
Jag och urre blir helt summa, tittar på varann och börjar oxå flabba.
Sikken morbid unge man har fått

Anekdot 2.
Felix är hemma från dagis pga ögoninflamation (inte så allvarligt som det låter. Lite gegga i ögonen bara men otroligt smittsamt) och mamma jobbar.
Pappa sitter och chattar med er fjortisar medan Felix springer runt och leker.
Helt plötsligt kommer han in till mig och visar upp två kladdiga små händer och säger "bläää"
Jag fluger upp ur stolen eftersom jag vet att han har en förkärlek till kylskåpet och gillar att möblera om där inne.
Kletet på händerna är kolasås och jag anar det värsta.
Kommer ut i vardagsrummet och upptäcker att han tränat grafitti med såsen på mattan, på TVn, på bordet, på högtalarna, på soffan, ÖVERALLT!!
GHAAAAA!!!
Visste ni att kolasås är lätt att få bort med hjälp av en disktrasa och varmvatten? THANK GOD!
En utskällning och Felix ger mig den där "förlåt pappa... jag äslkar dig"-blicken. Han vann. Det går inte att tävla mot sånt. Satans tjyvknep

Anekdot 3.
samma vecka (med inflamationen och allt).
Vi har precis käkat lunch och jag har slängt in ett band med Simpsonsavsnitt i videon (han gillar Simpsons) för pappa tänkte ta sig en snabbdusch (ska påpeka att lägenheten är childsafe så han kan lungt leka oövervakat).
Kommer ut ur duschen och upptäcker en sån där livsfarlig tystnad som bara barn kan framställa.
Går ut i vardagsrummet och finner honom i soffan. Han har hämtat sin snuttis och nappen och kravlat upp i soffan och somnat.
Måste erkänna att jag fällde både en och två tårar av den synen.

[&Korean_Hap]

[[GTI]Quest]

[[HVMK]Linedance]

det började bra. när jag läst igenom halva ungefär så satt jag med ett stort leende. nu sitter jag nästan och gråter.

fren det verkar som du verkligen älskar ditt barns mamma. jag lider med dig. jag har dock aldrig älskat någon så jag vet inte riktigt hur det känns.

jag önskar er alla som blir tvungna GL men det verkar ju inte så ljust. =(

stackare.

det är det 2 i detta som får mig att tveka till om jag skulle våga skaffa barn =(

[Fren]

Äääh! inte meningen att det skulle bli en snyftistopic.
Men man ska behandla ämnet i helhet. Vissa har det inte lika bra som andra.
Jag mår bra 1430 minuter om dygnet (det är 1440 minuter på ett dygn era noobs).

Fler snuttipluttiga anekdoter nu medans jag hämtar dåren från dagis. Så jag har nåt att läsa när jag kommer tillbaka menar jag.

[ZtaRDuZT]

Tjoho!



Verkar som det dykt upp en topic för mig. Vi har BF 22:a Mars, (Beräknad Födsel), så om bara ett litet tag är jag med i skaran Pappor på Maffia. Kan ju meddela att livet inte är så lätt just nu, är smått nervös och orolig hela tiden, får lite småtaskigt med sömn. Finns så förbannat mycket att oroa sig för nu, konstiga sjukdomar/virus går som gör att det är besöksförbud på sjukhusen osv. Allt kommer säkert att gå bra men jag kan inte riktigt undvika att fundera över vad det är jag gett mig in på.
Jaja, bara hålla tummarna och hoppas på det bästa, en pojke/flicka, en liten mini-ztar

[Nimda]

[ZtaRDuZT]

Tjejen pratar om att hon har en alien i magen, det var väl därför jag kände något sorts behov av att förtydliga med pojke/flicka

[& pySen]